Farfar

Jag frågade dig en gång vad du skulle vilja göra och ditt svar blev: "Om jag ändå kunde orka få mig ut och köra bil. Det skulle jag vilja göra." 
Farfar blir sämre och sämre för var dag. Hans kropp har blivit som ett fängelse skulle man kunna säga. Från att kunna vara uppe en stund och vara social till att vara säng bunden och knappt orka prata på mindre än en vecka. Det han fick fram igår till mig var orden "hej", "hejdå". Han höll mig i handen och bara stirrade ut i ingenting. 
Jag är inte den som visar känslor för andra. Det värsta jag vet är att gråta inför någon. Så istället för att visa hur ledsen jag egentligen är så låtsas jag som allt är bra, vilket det egentligen inte är. Men prata känslor är inte jag så som pappa sa, alla hanterar detta på sitt eget sätt. Men hur ska man hantera något sånt här? Allt känns fel. 
 Jag tror att vi alla hoppas att han ska få gå vidare snart. Det är inte kul att se honom tyna bort. Snart finns det inget kvar av min helt otroligt gulliga, snälla, roliga, underbara farfar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0